Blues Transfusion

Blues Transfusion feat. Anna Sahlene

Chris Montgomery

Trummor

Max Schultz

Gitarr

Håkan Broström

Alt & Sopran Sax

Leo Lindberg

Orgel

Anna Sahlene

Sång

I New Blues Transfusion söker Schultz och Broström rötterna i 60-talets orgeljazz och hard bop tillsammans med den drivne trumslagaren Chris Montgomery och det unga stjärnskottet Leo Lindberg på hammondorgel. Sedan våren 2017 så ingår även den

mycket rutinerade och otroligt begåvade sångerskan Anna Sahlene

i gruppen

 

Det blir orgeldriven själfull blues uppblandad med hard bopens flyhänta improvisationer i en repertoar präglad och inspirerad av Horace Silver, Wayne Shorter och John Coltrane samt även repertoar från Nancy Wilson, Etta James och Nina Simone m.m.

 

(Recension från en spelning i Aneby)

 

 

Blues i Aneby i novembermörkret

 

 

New Blues Transfusion: Håkan Broström as ss, Max Schultz g, Leo Lindberg org, Chris Montgomery dr.

.

Aneby konserthus 10 november 2015.

 

Ont ska med ont fördrivas, brukar det heta. Så själens novembermörker ska botas med blåtonad musik? Vet inte om bokningsansvarig hos Aneby jazz klubb tänkte så, men det fungerade i alla fall alldeles förträffligt vid Blues Transfusions besök i Höglandets jazzmetropol. Nu spelar inte kvartetten klassisk blues, ”my baby’s left me and I feel so blue” och liknande, utan en nutida uppgradering av 60-talets hardbop och orgeljazz.

 

Håkan Broström och hans medmusikanter började i klart hetsig och intensiv stil med Birdlike, skriven av Freddie Hubbard. Alla verkade spelsugna från första sekund. ”Jag känner mig lätt andfådd” sa Max Schultz efter inledningslåten, vilket kändes helt förståeligt. Sedan fortsatte det med Horace Silvers Sister Sadie, Mr Syms och Mr Knight av Coltrane, fin låt av Wayne Shorter. Långsam sugande blues som hyllning till BB King. Och nämnda Mr Knight gled över i finstämd version av Errol Garners Misty.

 

Så det var på många sätt en klassiker-afton, men allt tolkat personligt och tungt svängande. Mycket får tillskrivas Chris Montgomerys fina trumspel, men även Leo Lindbergs orgel fanns där hela tiden. Möjligen kan man klaga över att hans basspel med vänsterhanden kunde haft lite högre volym, men det är en anteckning i marginalen. Hans solospel var desto mer i förgrunden och rev ner bifall från en hyfsat stor publik. Detsamma för Schultz tydligt bluesbaserade gitarr, en mästerlig både jazz- och bluesgitarrist. Broström fortsatte spela lika intensivt genom ett långt set, utan paus. Alltså setet var utan paus, Broström vilade korta stunder!

 

Så en fin kväll blev det som effektivt blåste bort allt vårt novembervemod. Musik som kanske kan lanseras som anti-depressiv behandling?

 

Jan Strand